”Årets rika skörd av sommarteatrar tjuvstartade i helgen med en högtidlig invigning av det senaste tillskottet till den skånska teaterfamiljen: Piratenteatern, grundad av Färs Riksteaterförening och nyrenoverade Wollsjö Säteri, som hädanefter kommer att utgöra den arrangerande gästspelsteaterns scen.

Eftersom Piratensällskapet numera också håller sina möten på säteriet, var det väl mer eller mindre givet att inviga verksamheten med något alster av den berömde hemmasonen Fritiof Nilsson Piraten.

Valet föll på novellen ”Mannen som blev ensam” ur samlingen ”Historier från Färs”. I säteriets spatiösa lada, och flankerade av vapensköldar från godsets tidigare ägare längs de höga väggarna, tar de inbjudna gästerna från turnerande Friteatern (Sundbyberg) plats på scen inför en fulltalig publik.

Piratens lätt vemodiga berättelse om hur trädgårdsmästaren och outsidern Vanteck brännmärks som socialt avvikande i häradet, gestaltas här i form av musikalisk berättarteater. Berättaren själv, skådespelaren Mats Nolemo i egenskap av den åldrade författaren, vankar långsamt av och an på scenen.

Med penna och anteckningsbok i händerna försöker han minnas och återge denna enkla men gripande historia från barndomstiden. Till sin hjälp har han multiinstrumentalisterna Emma Lagerberg, David Odlöw och Hampus Odlöw, som inte bara illustrerar handlingen med tonala och rytmiska ljudeffekter och sin nyskrivna och kongenialt melankoliska komposition, utan momentant också kliver in i berättelsens övriga roller med repliker.

Till dessa hör den saktmodige och bildade byprästen Silvius, Vantecks ende vän, som emellertid dör och ersätts med den strängt kyrklige härskartypen Hagel, som omedelbart utser fritänkaren Vanteck till fiende och som drar med sig andra ortsbor i häxjakten och byskvallret.

Så går det ju till här i världen, som Piraten själv skriver: ”Den ene såg ett, den andre ett annat, den tredje lade ihop och berättade för en fjärde som drog sina slutsatser och kolporterade dem”.

Föreställningen i Mary Stoors regi vågar låta berättelsen återges på sina egna premisser, i maklig takt. Till en början kanske i väl långsamma och spelmässigt statiska tablåer, men efter paus, och under det att intrigen skruvas åt, mindre deklamatoriskt och med en tydligare dramaturgisk och scenisk gestaltning som konstfullt fångar den drabbande skrönans själ.

Sammantaget ett vackert, besinnande och roande skådespel om en av världslitteraturens – och livets – många udda gäster hos verkligheten. Sensmoralen är hur som helst så Fritiof Nilssonsk den kan bli: ”Den som står emot strömmen är stark, men han får bakvattnet i ryggen.”

Publicerat i Ystads Allehanda, 17 juni 2017
MARTIN LAGERHOLM